Som det blev. Aldrig förr har alla mina emotionella problem varit så tydliga för mig.. jag har precis skrivit och bett mitt livs kärlek om ursäkt för hur jag varit under vår relation, och bett hen gå i terapi med mig.
Det är svårt att hantera hur illa man skött sig. Att acceptera det, ta det till sig, är att inse att man förtjänar situationen man satt sig i. Att släppa egot, riva murarna, stå naken utan varken sköld eller svärd, redo att offra sig själv inför den man älskar, för kärleken, för livet.
Att sluta skjuta ifrån sig ansvaret, att sluta skylla ifrån sig, sluta säga "men duråå". Avklädd och skamsen stå där och erkänna. Jag gjorde det här. Det var fel, jag har svåra brister, jag har problem. Jag har varit orättvis.
Aj. Men samtidigt, oj. Men oj, vad skönt. Jag kunde göra det här till sist, jag har... vuxit? Litegrann. Tyvärr är det nog för sent. Jag frågade om hen älskar mig ännu, och hen sa nej. Men jag blottade strupen ändå, för 1 timme och 43 minuter sedan. Imorgon faller den, yxan. Ja, för det tror jag att den gör.
Den här gången har jag i alla fall inte varit hård och oresonlig in i det sista. Den här gången har jag vågat vara sårbar. Men tyvärr, antagligen 4 år, en separation och en flytt för sent.
Imorgon faller den, yxan. Domen.
Men den här gången har jag vågat säga sanningen till slut.